Tävlingssäsongen har precis börjat och det ploppar upp var och varannat inlägg på både bloggar och facebook om tävlingar, resultat och känslor. Jag har en gång i mitt liv varit tävlingsmänniska i hoppning och jag kan säga att mitt sug efter att tävla är på väg tillbaka. 

 

Det ser så enkelt ut, hästarna flyger över hindrena som dom inte gjort något annat i sitt liv. Jag blundar och tänker på hur Ohios och min hoppkarriär såg ut. Det var mer sand än luft. Mer motgångar än framgångar. De flesta fallen och olyckorna som Ohio och jag varit med har det varit minst en bom inblandad. Antingen var det ett lugnt pass på ridbanan med ett kryss på 40cm, eller den gången när Ohio fick frispel för att det var glitter på bommen och bestämde sig för att skicka av mig rakt in i sargen, eller den värsta av dom alla - när jag drog henne, 500kg, över mig, när hon bestämt sig för att inte hoppa ett räcke på 50cm. Det har hänt för mycket olyckor för att jag ska tycka att det är roligt. Men jag vet också hur det känns att klara den där banan på 90 cm och samtidigt känna tårarna rinna ner för kinden av lycka. Jag har varit där och jag vet hur det är att känna vinden fånga stunden över hindret. 

 

Jag kommer aldrig att utsätta Ohio för något som vi inte klarar av igen. Jag kommer inte kunna satsa helhjärtat på vår sport. Mina känslor till Ohio är alldeles för stora. Men jag vill försöka kämpa oss upp i klasserna i reining så gott som vi klarar av. Det skulle vara väldigt roligt och häftigt rent av. MEN det ska inte få äventyra Ohios hälsa psykiskt eller fysiskt. En liten tillstymmelse till missnöje och vi lägger ner det. Ridningen ska vara rolig och vi ska kunna njuta av vår resa tillsammans.