Någon som har slagit mig på sistonde är att jag ska satsa på de två hästarna som faktiskt är mina. Mimms och Ohio. Ohio har jag redan mål och planer med medans Mimms har gått där på lösdriften och fått leva det perfekta hästlivet.

Mimms är nu 8 år och har varit friskförklarad sen 2013. Sist vi var på kliniken och gjorde böjprov haltade hon inte ett steg.

Hon är alltså helt oberörd av pålagringen i hennes has. Det känns väldigt skönt. Jag bestämde mig innan jag åkte till pappa att jag ska sätta igång Mimms nu, på riktigt. Och jag kommer att variera hennes träning med uteritter som stärker hennes leder och senor samtidigt som vi kommer lägga in dressyrpass och hoppass, trot eller ej. 

Men min magkänsla säger att hon kommer fixa det. Faktiskt.

 

Det kommer ta tid, mycket tålamod, svett, blod och tårar men jag är redo att ge mig in i hästvärldens mörka baksida och satsa på två hästar. Det gäller att prioritera och jag ska klara det!