Det värsta har hänt. Jag har varit rädd för att erkänna det för mig själv o de i min närhet, men nu är läget såhär och framtiden kan bara avgöra vad som händer näst. Ohio rids numera av min mamma och jag bor hos min pappa och har gjort ett par veckor. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer tröttna på hästar och ridningen, men när det står stilla och man trampar på samma ställe månad ut o månad in och när hästen är skadad varannan vecka, så drar det ner på suget. Jag har liksom inget kvar att leva för, känns det som. Jag älskar fortfarande Ohio och kommer alltid göra. Men det är inte roligt längre, just nu bryr jag mig inte om något, det är en konstig känsla men allt jag kan göra är att ta mig igenom det och se vad som händer. 

 

Det positiva i allt är att jag har mina fina vänner och Melker. Något som får mig att kliva upp på morgonen.