Ohio är så frisk och lycklig hon bara kan vara nu, lite extra rund om magen och sina bästavänner i samma hage. Träningen har bara gått spikrakt upp i himlen, hon vill verkligen jobba och göra rätt ifrån sig. Vi var på praktik i början på sommaren hos SissiLilja och där fick vi även rida för Nina Lilja och Sissi. Det gav oss en stor skjuts på vägen. Allt föll på plats och jag hade hittat ett sätt att rida på som både jag och Ohio trivdes med.

 

Hoppningen ska vi inte tala om, hon hoppar allt jag styr på, hur hon än kommer. Hon hoppar för att hon vill, och vi gör det tillsammans. Vi startade våran andra lokala tävling i Avd B och vi blev felfria. Tårarna sprutade på både mig och mina älskade hästskötare. Vilken lycka! Det kändes som att vi kunde klara allt i hela världen, inget kunde stoppa oss. Jag började satsa ännu mer på att få upp Ohios kondition och bygga ännu mer muskler för hoppkarriären som väntade oss. Vår 80 debut blev bokad 4 oktober och jag planerade att åka på några pay and jumper innan och hoppa 80 för att bli bekväma på den höjden. 

 

I söndags satte jag uppe en bana på 70/80/90 och vi bara flög över, hon kändes precis som vanligt. Min älskade kämpe. Hon gör allt för mig.

Dagen efter red jag igenom henne bettlöst för att få henne mjuk åt alla håll i alla muskler. Och igår var det pay and jump, just för att träna, inget annat. Hon kändes jättefin på framridningen, men jag fick inte den känslan som jag brukar ha. Hon kändes av och på och det blev väldigt hackigt. Rider mot första hindret på banan i galopp (brukar annars alltid trava första gången för att det känns bättre för mig) men tänkte denna gång "hon hoppar så jag galopperar istället" vilket var väldigt dumt av mig. När jag väl litar på Ohio så har jag en vana att lita på henne för mycket och då blir det lätt att jag slutar rida för jag vet att hon sköter det själv. Hon suger tag i hindret och ska precis hoppa av när hon slår på en tvärnit, kör ner huvudet och kastar sig bakåt. Jag är redan i luften och gör en volt, nästa sekund ligger jag på backen med tränset i min hand och ser Ohio trava iväg mot utgången. 

 

Sätter mig upp igen och hon vägrar gång på gång på gång, hon är inte alls sig lik. Det kändes som vi var tillbaka 2 år i tiden, tillbaka på ruta 1. Kommer tillslut till hinder nr 2 och hon gör likadant igen sen hoppar hon och det bär av till nr 3 o hon lägger på en tvärnit igen. Nu var jag så arg att jag tjöt. Fick hjälp med att lägga ner en bom och då kom vi över 3an. Efter det gav jag mig. Klappade om henne och åkte hem. Detta var alltså 70cm, vi gav oss inte ens på 80cm. Hon var inte sig lik alls. Det är super svårt att förklara hur hon kändes men det var som att hon var blockerad. Hon var inte med mig alls. 

 

Det var som att hennes ena hjärnhalva sa "å ett hinder, vad kul nu kör vi" medans den andra halva sa "HOPPAAA INTEEEE"